Löööv!

Eller love som vissa oxå utalar det. Är inte det det absolut underbaraste som finns på den här jorden? Visst kan det vara det hemskaste och jobbigaste oxå men man kan ändå inte sluta tycka om den känslan. Det är verkligen en känsla som jag önskar alla människor på den här jorden, ALLA borde få uppleva Lycklig kärlek...alltså den underbara sorten som är besvarad.

Absolut ingenting går upp mot det där nykära pirret i magen bara av att tänka på en viss person, eller när det känns som att man när som helst kan smälta bort bara av att se personen. Att inte kunna sluta tänka på personen, drömma om honom/henne. Det går verkligen inte att beskriva den känslan.

För mig så tog det 18 år innan jag fick uppleva denna fantastiska känsla. Visst har jag under dessa 18 år gråtit många tårar pga saknaden av just den känslan. För att jag många gånger trott att jag hittat den men tyvärr visat sig att jag haft väldigt fel. Att bli lurad och sviken när man är som skörast och blottad är verkligen inte lätt...när man öppnar och ger sitt hjärta till någon så är man verkligen som skörast och då gör det ondare än nånsin att bli sviken.
På grund av att detta hänt ett x antal gånger så blir man mer reserverad och vill inte riktigt lämna ut sina känslor vilket leder till att man får väldigt svårt att lita på folk och hellre väljer att sköta sig själv.
Under den senare delen av dessa 18 år så var jag just så...reserverad och rädd för att öppna upp mig och lita på folk som påstod sig bara ville mig väl. Detta var absolut inget som jag mådde bra av...jag blev väldigt deprimerad och var det under en väldigt lång period även fast jag inte alltid visade det utåt.

På min artonårsdag så fick jag den bästa underbaraste presenten en människa nånsin kan få.
Jag fick dig. Just dig. Du som lyckades med det som ingen annan lyckats med...du öppnade mitt hjärta och fick det att må bra. Du fyllde mig med kärlek. Du visade gång på gång att du inte var en av dom som så många gånger tidigare öppnat mitt hjärta för att sedan trampa sönder det och sedan lämna mig i ensam i bitar. Du ville mig väl och du fyllde min tillvaro med lycka.
Mitt hjärta tog ett glädjeskutt varje gång du pratade med mig, tittade på mig, rörde mig.

Nu är jag snart 20 år och det är fortfarande du och jag. Tro det eller ej men jag känner fortfarande det nykära underbara pirret i magen när jag tittar på dig, när du rör mig, när jag hör din röst. Efter snart 2 år så är jag alltså precis lika kär i dig som jag var på min artonårsdag. Den dagen så räddade du mig ur ett mörker som jag inte vet hur jag skulle tagit mig ur utan dig...du är alltså mitt ljus i mörkret. Tanken på att förlora dig skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Hur säker jag än är på oss och vad vi har så kan jag inte låta bli att skrämmas av tanken att förlora dig. Sånna som du finns inte i min värld...jag kunde aldrig i min vildaste fantasi för bara lite mer än 2 år sen ens våga drömma om att jag skulle träffa en sån underbar människa. Du är och kommer alltid vara det bästa som hänt mig. Och jag vill aldrig, aldrig förlora dig.



Hehe ja detta blev en liten kärleksförklaring eller nåt....kände bara att jag ville säga det :P

Jag älskar dig så sjukt mycket älskling.


PussHej!