Du har inget att skämmas för. Alla ser roliga ut nakna

Jag vet inte om det är så att jag är den enda som känner såhär men ibland så känns det verkligen som det. Och det är nog nåt av det mest irriterande som finns. Att gå runt att känna att man är ensam om det...att hur jag än formulerar mig så kommer ingen förstå vad jag menar. Att inte få den där "Ja jag vet, jag brukar känna likadant-reaktionen" som är så skön på nåt sätt...typ betryggande.


I alla fall så har jag den där för mig välkända klumpen i magen och den illamående känslan. Detta är nåt som tyvärr brukar återkomma för mig, på sista tiden allt för ofta. Känslan är jättesvår att beskriva, den får mig bara att bli väldigt illa till mods och jag skulle mer än allt annat bara vilja skrika eller ha sönder nåt. Jag vill verkligen att det här ska få ett slut. Att ha den känslan konstant återkomma inom sig är verkligen ingenting jag önskar nån speciellt eftersom jag vet att det inte bara är mig den drabbar. Eftersom den på nåt sätt sätter igång nån gömd illska och irritation inom mig så drabbas ju självklart de stackare runt omkring mig.


Vad denna känsla beror på tänker jag inte gå in närmare på, men om någon känner igen den så kanske dom även har en aning om vad det är.


Jag vet dock att vissa tycker att det jag känner är väldigt töntigt och helt onödigt. Och visst det tycker jag med...som sagt så skulle jag verkligen vilja slippa dessa oerhört plågsamma tankar och känslor, men tyvärr så går inte sånt att styra.


Det enda jag vet är att jag inte tycker om den och skulle göra vad om helst för att slippa den. Men eftersom jag vet att källan kommer finnas kvar....den kommer inte att försvinna hur mycket jag än önskar att den bara skulle dö ut, så kommer den som sagt inte att flytta sig en millimeter.


I och försig så vet jag efter att ha läst lite om detta att jag inte bara kan skylla ifrån mig utan en stor del är ju mitt eget fel. Att jag känner ett illamående för mig själv och absolut inte bekväm i vad jag blivit av är en väldigt stor faktor i detta. Och jag vet att det är jag och BARA jag som kan göra nåt åt det sist nämnda. Nu gäller det bara att komma på hur, vilket jag har försökt med ett längre tag nu utan vidare resultat.


Men även fast jag har mycket att skylla mig själv så skulle det vara så sjukt skönt att höra dom tröstande orden "Jag förstår dig." Men just nu så känns det som att dom orden är väldigt långt borta.


Detta kan kanske bero på att jag aldrig riktigt öppnat mig och förklarat hur det verkligen ligger till, även fast jag gång på gång har försökt så hittar jag verkligen inte orden jag söker och det blir bara fel. Det går verkligen inte att förklara. Det är väl antagligen därför även detta inlägg blir väldigt virrit och mojsigt och jag klandrar er inte om ni/du inte förstår ett ord av vad jag försöker få fram.


Anledningen till att jag ens försöker skriva ner detta är för att jag ska slippa slå sönder nåt, skrika och gråta av panik. Det ger en liten lugnande effekt att få skriva ner hur jag känner precis som det kommer upp i huvudet.





Nej nu ska jag ta en dusch och lägga mig och läsa tror jag.





Pusshej!