Vänskap.

Det här inlägget vill jag tillägna mina underbara vänner. Alla er som har släppt in mig i era liv och funnits där för mig i både gott och ont. Jag vet mycket väl att mitt humör kan göra det svårt att stå ut med mig vissa gånger men ändå så finns ni alltid vid min sida. Tack för det.

Laura min underbara vän. När jag tänker på hur nära det var att du försvann ur mitt liv så gör det ont i hjärtat. Ingen har nånsin fått så stor plats i mitt hjärta på så kort tid som du fått. Det gick så jäkla fort så jag hann inte ens märka det innan jag visste att jag aldrig skulle ha klarat av gymnasiet och alla motgångar utan dig. Du gjorde gymnasietiden till den bästa tiden i mitt liv. Jag kommer på mig själv nästan varje dag när jag tänker tillbaka på den tiden, på alla våra tokigheter. Jag saknar den tiden. Hade jag inte träffat Anders och du inte träffat Fredrik så lovar jag att vi hade vart gifta nu ;P Love you!

Och jag älskar verkligen alla ni andra oxå. Alla ni här i Hofors som verkligen tagit emot mig med öppna armar och vart helt underbara. Ni har nog ingen aning om hur mycket det betyder för mig att ni fått mig att känna mig som en i gänget. Tack så jättemycket :)

Sandra på tal om det så saknar jag verkligen tiden då vi umgicks hela dagarna. Även du fick en otroligt stor plats i mitt liv, du blev min bästa vän och det kommer du fortsätta vara :P Miss ya babe ;P

Monster.

Det är just vad jag känner mig som. Jag har så himla dåligt samvete för mina känslor och tankar. Det är typ uppror inom mig. Jag vet liksom inte hur jag ska hantera mig själv ibland, jag är hur glad som helst men hur mycket jag än försöka låta bli så kan jag kan ändå inte sluta tänka "men jag då?". Vad är det för fel på mig? den enda känslan som borde infinna sig är lycka.

Jag vill verkligen inte känna så här. Förlåt.

Hmm...det här är det nog inte många som kommer att förstå nånting av men jag behövde bara få ur mig det på något sätt.

Tankar.

Måndag igen då...usch och fy vad veckorna går fort. Nu är det redan december och ingen snö har vi fått än. Men vi har fått desto mer regn, är så sjukt trött på det här mörka dystra vädret vi haft i veckor nu. Just därför blev jag väldigt lycklig idag när jag tittade ut genom fönstret på jobbet och såg en stor sol. Mer av den varan tack.

I lördags så kom mamma och syster och hälsade på, de stannade fram till måndag förmiddag då de begav sig hem igen. Men dessa dagar spenderade med att umgås en massa och gå på lite promenader. Mycket trevligt alltså :) Tack för besöket.

Igår åkte jag och Anders in till Valbo för att få håret klippt och så blev det. Vi hade till och med tur att få klippa oss på en gång och samtidigt, inte illa pinkat. Efter det så gick vi runt och kollade lite efter julklappar men hittade absolut ingenting.

Innan vi åkte hem så svängde vi in på Siba och köpte nya Super Mario till wii. Som vi sedan spenderade kvällen med att spela och som Angelica sa så är det här spelet grymt jäkla kul. Hur roligt som helst att det är gamla banor och att man kan spela två på alla banor. Rooligt!!

Idag så har jag jobbat 06:45-15:15. Lite lagom trött man var vid 05 tiden då man rullade ur sängen, men vad gör man inte för lite extra cash?

Jag har funderat lite nu på att min blogg inte innehåller någonting vettigt. Jag skriver liksom inte om nånting intressant, utan bara om vad jag gör om dagarna... dåligt.

Något som jag även tänkt mycket på är Leo. Han är verkligen världens goaste och mysigaste vovve och jag älskar honom hur mycket som helst. Men jag vet verkligen inte hur jag ska göra med honom. Så fort han kommer utanför dörren så förvandlas denna underbara goa hund till ett stressat, dragande och skällande monster. Okej nu kanske jag överdriver lite men det är lite så det känns. Det är faktist nästan så att jag får ångest när jag vet att jag måste gå ut med honom för att jag vet hur han blir. Alltså det är inte så att han blir farlig, han skulle aldrig pita eller skada en annan hund eller människa men det kan låta som det ibland (han låter och ser inte så snäll ut).

Som sagt så älskar jag min hund och vill inte bli av med honom. Men jag vill verkligen kunna njuta av honom fullt ut. Jag vill att det ska vara roligt att gå ut med honom och att jag ska kunna ta med mig honom till ställen utan att oroa mig för hur han ska bete sig.

Min lilla bebis.

Ugly...

...ja usch det är precis så jag känner mig idag. Man har liksom ingen lust att visa sig för någon, vill bara gömma sig under täcket hela dagen. Vet inte varför jag får sånna dagar ibland när det inte spelar någon roll hur mycket man fixar och har sig men ändå känner sig ful. Någon som vart med om det?

BLÄÄÄH FÖR DEN HÄR DAGEN!!!

Here's your sign.

Nu är det exakt en vecka sedan våran söta fina Ameena lämnade våran familj och man börjar väl sakta men säkert vänja sig vid tanken att hon aldrig mer kommer att komma tillbaka och jag aldrig mer kommer att få se eller mysa med henne. Men hon är fortfarande och kommer alltid att vara väldigt saknad.

Men annars så har jag jobbat rätt så mycket de senaste dagarna vilket jag hoppas kommer visas på kontot sen. Förutom det så har det vart rätt dött här hemma, det här jävla vädret spolar bort varenda droppe inspiration och lust att göra något. Vill ha sol så man får tillbaka lite ork.

Shit snart är det jul oxå. Någon som börjat köpa julklappar än? Börjar liksom kännas som att det är dags för att fundera på det snart. Vad ska man köpa?

I tisdags så var jag, Sandra och Johan in och tog vaccinationssprutan så nu är man vaccinerad. Sprutan kändes knappt att ta, det bara stack till lite och inga speciella biverkningar fick jag heller, trött var väl det enda, om man bortser från öm arm :P

PussHej.

Vila i frid.

Ursäkta det långa uppehållet som pågått i bloggen.

Jag hoppar nu mest in för att jag känner att jag behöver lätta mitt hjärta lite. Känns som att jag är fylld med miljoner känslor men samtidigt helt tom.

Den här helgen har vart hur härlig som helst. Förutom att jag spenderade fredag kväll och lördag morgon på jobbet då vill säga, gick rätt okej ändå dock.Men annars så fick jag och Anders en inbjudan hem till Leif och Janet där vi spenderade lördag kvällen. Väldigt trevligt måste jag säga att det var att umgås och träffas.

Söndagen började väldigt lugnt, vi sov ganska länge på morgonen och gjorde inte allt för många knop under dagen. En typisk söndag alltså. Dock så tog ju denna lugna sköna söndag en väldigt tråkig vändning.

Vid 22-23 tiden på kvällen knackar det på dörren och Anders går och öppnar och jag sitter kvar i soffan och lyssnar när jag hör en kvinna fråga Anders om han känner igen katten som ligger på andra sidan vägen. Dörren stängs och Anders går ut och kollar, jag får en stor slump i magen och känner att det här inte är bra...jag går in i köket och kollar ut genom fönstret. Min magkänsla stämde, där ser jag klart och tydligt Ameena, en av våra katter ligger blixtstilla i gräset. Tå

rarna börjar rinna ner längs mina kinder när jag ser Anders som gått över vägen för att kolla komma tillbaka hemåt. Jag ser i Anders ögon att han inte kommer med bra nyheter....hon är död.

Våran underbara kisse har lämnat oss, jag kommer aldrig mer att få se henne trippa ner för trappan eller känna henne ligga och kurra på min mage på natten. Alla dessa små saker som jag tagit förgivet kommer aldrig mer att kunna hända. Ni får kalla mig töntig som reagerar så här starkt på en katt, men mina djur betyder verkligen allt för mig. Jag har alltid vart en sån som tar mina djur väldigt nära...dom blir som mina barn. Ameena var en i familjen, vi har gått från att vara en familj på fem till att bara vara fyra kvar.

Iaf så var det tydligen någon som kört på henne och stuckit. Hur kan man göra så? Liksom jag klandrar inte föraren för att han körde på henne...det var mörkt och hon sprang ut på

vägen...omöjligt att se. Men stannar man inte och kollar hur det gick? Nu hade vi tur att våra grannar såg vad som hände och gick ut och flyttade henne från vägen. Men tänk om hon inte hade dött på en gång utan legat skadad och lidit... kollar man inte det? Det finns inte i min värld att bara åka vidare...

Ameena

Vila i frid gumman. Du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

2006-2009

Just To Get High

Nu är min stackars bebis kastrerad, och det gick jättebra. Dock så är han inte allt för förtjust i kragen han måste ha för att inte slicka och infektera såret. Men ack så söt han är när han har den på sig, han ser ut som en liten lampa, sötnosen. Men snäll som jag är så slipper han ju ha kragen på sig på dagarna när jag är uppe och kan ha koll på honom :)

Nu håller vi bara tummarnar för att det kommer hjälpa så vi får en lugnare hund.

Så imorrn bär det av till Märsta för min del då och det ska bli superskoj. Medans jag blir borta har jag hört att det ska bli lite killkväll här med öl och liknande kul för pojkarna :)

Skönt att vi hann klart med vardagsrummet innan jag åker tycker jag. Nu är det bara en vägg-hylla som ska upp på väggen sen är vi klara :) Riktigt nöjd blev jag, värt varenda krona och minut vi lagt ner :) Bilder kommer så småning om när allt är helt klart.

Fy vad jag är taggad för showen på lördag. Jag och Laura planderade lite inför kvällen på msn och det gjorde ju bara att man blev ännu mer sugen. *längtar*

Saknar att göra Sthlm osäker med den kvinnan! haha vi kan ju det där, eller hur? Så mycket galet vi har gjort.

Ikväll ska älsklingen och jag njuta av våran sista kväll tillsammans innan jag åker. Vi ska äta tacos och bara pyssla om varandra :) *mys*