Ugly...

...ja usch det är precis så jag känner mig idag. Man har liksom ingen lust att visa sig för någon, vill bara gömma sig under täcket hela dagen. Vet inte varför jag får sånna dagar ibland när det inte spelar någon roll hur mycket man fixar och har sig men ändå känner sig ful. Någon som vart med om det?

BLÄÄÄH FÖR DEN HÄR DAGEN!!!

Here's your sign.

Nu är det exakt en vecka sedan våran söta fina Ameena lämnade våran familj och man börjar väl sakta men säkert vänja sig vid tanken att hon aldrig mer kommer att komma tillbaka och jag aldrig mer kommer att få se eller mysa med henne. Men hon är fortfarande och kommer alltid att vara väldigt saknad.

Men annars så har jag jobbat rätt så mycket de senaste dagarna vilket jag hoppas kommer visas på kontot sen. Förutom det så har det vart rätt dött här hemma, det här jävla vädret spolar bort varenda droppe inspiration och lust att göra något. Vill ha sol så man får tillbaka lite ork.

Shit snart är det jul oxå. Någon som börjat köpa julklappar än? Börjar liksom kännas som att det är dags för att fundera på det snart. Vad ska man köpa?

I tisdags så var jag, Sandra och Johan in och tog vaccinationssprutan så nu är man vaccinerad. Sprutan kändes knappt att ta, det bara stack till lite och inga speciella biverkningar fick jag heller, trött var väl det enda, om man bortser från öm arm :P

PussHej.

Vila i frid.

Ursäkta det långa uppehållet som pågått i bloggen.

Jag hoppar nu mest in för att jag känner att jag behöver lätta mitt hjärta lite. Känns som att jag är fylld med miljoner känslor men samtidigt helt tom.

Den här helgen har vart hur härlig som helst. Förutom att jag spenderade fredag kväll och lördag morgon på jobbet då vill säga, gick rätt okej ändå dock.Men annars så fick jag och Anders en inbjudan hem till Leif och Janet där vi spenderade lördag kvällen. Väldigt trevligt måste jag säga att det var att umgås och träffas.

Söndagen började väldigt lugnt, vi sov ganska länge på morgonen och gjorde inte allt för många knop under dagen. En typisk söndag alltså. Dock så tog ju denna lugna sköna söndag en väldigt tråkig vändning.

Vid 22-23 tiden på kvällen knackar det på dörren och Anders går och öppnar och jag sitter kvar i soffan och lyssnar när jag hör en kvinna fråga Anders om han känner igen katten som ligger på andra sidan vägen. Dörren stängs och Anders går ut och kollar, jag får en stor slump i magen och känner att det här inte är bra...jag går in i köket och kollar ut genom fönstret. Min magkänsla stämde, där ser jag klart och tydligt Ameena, en av våra katter ligger blixtstilla i gräset. Tå

rarna börjar rinna ner längs mina kinder när jag ser Anders som gått över vägen för att kolla komma tillbaka hemåt. Jag ser i Anders ögon att han inte kommer med bra nyheter....hon är död.

Våran underbara kisse har lämnat oss, jag kommer aldrig mer att få se henne trippa ner för trappan eller känna henne ligga och kurra på min mage på natten. Alla dessa små saker som jag tagit förgivet kommer aldrig mer att kunna hända. Ni får kalla mig töntig som reagerar så här starkt på en katt, men mina djur betyder verkligen allt för mig. Jag har alltid vart en sån som tar mina djur väldigt nära...dom blir som mina barn. Ameena var en i familjen, vi har gått från att vara en familj på fem till att bara vara fyra kvar.

Iaf så var det tydligen någon som kört på henne och stuckit. Hur kan man göra så? Liksom jag klandrar inte föraren för att han körde på henne...det var mörkt och hon sprang ut på

vägen...omöjligt att se. Men stannar man inte och kollar hur det gick? Nu hade vi tur att våra grannar såg vad som hände och gick ut och flyttade henne från vägen. Men tänk om hon inte hade dött på en gång utan legat skadad och lidit... kollar man inte det? Det finns inte i min värld att bara åka vidare...

Ameena

Vila i frid gumman. Du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

2006-2009